Barnpornografilagen bör enbart gälla dokumenterade övergrepp på barn

Barnpornografibrottet är åter föremål för debatt, trots att lagen reviderats så sent som i år. En dom i juni mot en man som innehade en stor mängd tecknade japanska seriebilder föreställande nakna barn i sexuella poser och situationer har väckt kritik. Han hade inte framställt bilderna själv, för då hade han inte omfattats av lagen – förutsatt att han inte tänkt sprida dem vidare.

I DN Kultur 3/8 konstaterar Jens Liljestrand att Piratpartiet kräver att lagen ska omfatta enbart dokumenterade övergrepp på barn, något som han ser som ett tecken på civilkurage och värt respekt. På den här punkten kan jag konstatera att jag delar Piratpartiets åsikt.

Att teckningar inte borde omfattas av straffansvaret hävdade jag redan när frågan om barnpornografifrågan först aktualiserades. Jag var mycket aktiv i den följande debatten, och jag ådrog mig våldsamma angrepp inte minst från journalisthåll. Men just därför att mitt förslag avvek från den socialdemokratiska regeringens när det gällde bilder som inte föreställde verkliga barn uttalade till sist den kanske mest kritiske företrädaren för journalistkåren, SvD:s dåvarande chefredaktör Mats Svegfors, att mitt förslag var ”betydligt bättre”.

Vad jag då liksom nu menar är den riktiga och rimliga regleringen av barnpornografi är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det eller de berörda barnen. Precis som det finns ett straffansvar för den som hanterar resultatet av stöldbrott – häleri, en brottsform som beskrivs som efterföljande delaktighet – borde det konstateras i lag att hantering av bilder av övergrepp på barn är efterföljande delaktighet i övergrepp. Med den synen på innehav och annan hantering av barnpornografi ska brottet vara placerat i samma kapitel som övergreppsbrotten, det vill säga i Brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.

Det är viktigt att man lagtekniskt håller fram denna koppling mellan övergrepp och barnporrefterfrågan. Marknaden är en drivande faktor bakom övergreppen – man förgriper sig på barn för att få fram bilder att sprida och tjäna pengar på. Det är viktigt att erkänna att det är de barn som utsätts för denna spridning efter övergrepp som är de skadelidande, dem mot vilken dessa förfaranden riktar sig.

Nu finns straffbudet om barnpornografibrott i ett kapitel som handlar om brott ”mot allmän ordning”. Det ger en felaktig bild av verkligheten: i dag kan vi inte kräva straffskydd för något bara för att många finner det störande, till och med vedervärdigt, utan det måste finnas ett reellt integritetsintresse som är kränkt. Barnpornografiskt material kränker de barn som utnyttjats för att få fram bilderna.

Men om det inte blir straffbart att avbilda fiktiva barn, kan man inte då befara att rättssystemet går bet och att man får stora svårigheter att visa att det är fråga om verkliga barn? Det går ju att förändra och sätta samman bilder på alla möjliga vis med modern teknik. Javisst. Därför bör man utforma barnpornografibrottet – ”häleriet” med material från övergrepp på barn – efter mönster från just häleribrottet.

Där hade man konstaterat som ett problem att man måste kunna visa att godset var stulet, också när omständigheterna var sådana att det var uppenbart att det inte var lagligen åtkommet. Sedan år 1980 är straffbudet därför utformat så att det kan räcka att visa att det handlar om gods som ”skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott”.

Det är också viktigt att understryka att det är ett brott redan att utnyttja ett barn under 15 år för sexuell posering, och det gäller också barn mellan 15 och 18 år om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa och utveckling. Det behöver alltså inte vara något grövre övergrepp som har begåtts i samband med att bilden togs för att den efterföljande hanteringen med denna ska vara straffbar.

Så Piratpartiets krav att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott delar jag – om än alltså med en helt annan grundsyn än jag har mött i diskussioner med dess företrädare.

Teckningar ska inte vara olagliga säger Madeleine Leijonhufvud. Nu finns lagar mot bilder som folk i allmänhet tycker kan vara kränkande. Det är inte rimligt, det måste finnas personer som verkligen blivit kränkta. Och barnpornografi är kränkande för de barn som utnyttjas för att göra bilderna.

Därför anser Madeleine Leijonhufvud att barnpornografibrott ska handla om dokumenterade övergrepp på barn. Men för att man säkert ska kunna fälla personer för innehav att barnpornografi, ska lagen utformas efter mönster från häleribrott. Det är upp till personerna som har bilderna att bevisa att barnen inte blivit utsatta för övergrepp.

Madeleine Leijonhufvud är professor em. i straffrätt. Artikeln publicerades i DN 2010-08-05.